Förberedelser inför valpningen

Man bör tillse att tiken är i god kondition och i lagom hull inför valpningen. Hon bör vara av­maskad och vaccinerad i god tid, redan före par­ningen. Tiken bör vänjas in vid den plats där hon ska valpa helst redan tre veckor före nedkomst­en och i varje fall minst en vecka före. Detta är viktigt dels för att hon ska känna sig lugn och trygg på platsen, dels ur infektionsskyddssyn­punkt. Den senare aspekten är särskilt viktig för kategorin fodervärdstikar, som vid valpning­en tas från sin vanliga miljö, med dess smittäm­nen, tillbaka till uppfödaren, med en helt annan bakteriell miljö.

I de allra flesta fall klarar tiken själv av valp­ningen utan att tikägaren behöver göra något annat än att hålla henne sällskap och se till att hon får något att dricka och kanske också låta henne komma ut och rasta av sig lite mellan val­parnas ankomst. (Fast de flesta tikar vägrar att lämna valpboxen). Skulle något ändå inträffa, så kan det vara klokt att ha viss utrustning lätt tillgänglig:

-En stor papperskasse, att slänga allt skräp i.

-Gott om tidningspapper till valplådans botten, om man inte väljer att låta henne valpa på ett underlag av typen Vetbed.

-Några rullar hushållspapper eller cellstoff att torka valparna torra med. -Desinfektionsmedel, t ex Jodopax i lämplig spädning, för rengöring av händer, och av tikens vulva om förlossningshjälp behöver ges, och dessutom för att ha eventuella instrument stående i.

-En trubbig och slö sax, för att klippa av navelsträngarna med om tiken inte gör det på rätt sätt.

-Det kan också vara bra, om än inte helt nödvändigt, att man skaffar sig en liten pe­ang.

Med denna går det lätt att t ex kläm­ma av en envist blödande navelsträng. Speciellt om tiken har navlat av valpen tätt intill bukväggen kan det annars vara svårt att få grepp om stumpen och få stopp på blödningen.

-En rulle bomullstråd för att knyta om navelsträngar som inte vill sluta blöda.

-Om man hör till dem som inte drar sig för lite mer avancerad förlossningshjälp, så kan det också vara bra att ha engångs, sterila plasthandskar. Det är knappast nöd­vändigt att här påpeka hur oerhört viktigt det är med hygienen om man har för av­sikt att gå in i tiken.

En termometer. Denna kommer till använd­ning framför allt innan valpningen kommit igång.

-En våg av vanlig hushållsmodell, för att vä­ga valparna direkt vid födelsen. Detta är särskilt angeläget om man har haft pro­blem med valpar som tynat av och dött. Dålig viktökning är ofta det allra första tecknet på att någonting är fel. Är man uppmärksam på detta så kan man i ett tidigt skede vidtaga åtgärder för att rädda valparna.

Det är också klokt att i förväg kontakta veterinär och förvarna om att en valpning är på gång och ta reda på om han eller hon är beredd på att låta sig störas nattetid om komplikationer skulle tillstöta, eller få tips om vart man annars kan vända sig under jourtid.

Valpningens stadier

Det är viktigt att tiken är lugn och harmonisk när hon ska valpa. Om hon blir stressad kom­mer hennes värkarbete att försvåras och det är risk för att förlossningen blir komplicerad. Stresshormonet adrenalin har visats kunna blockera värkarbetet. Bjud därför inte in barn­ens vänner eller släkt och bekanta, utan lämna tiken i lugn och ro när den stora dagen är inne.

Valpen i sina hinnor

Valpningen brukar delas in tre perioder:

l.   Öppningsstadiet.

Uppmjukning av förlossningsvägarna. Tiken är orolig och hässjar och skakar. 4 – 12 timmar (i undantagsfall upp till max 36 timmar).

2. Utdrivningsstadiet (=”valpningen”) 3 – 12 timmar

Om svaga och oregelbundna värkar, vänta högst 2 – 3 (max 4) timmar

Om starka och regelbundna värkar, vänta högst 20 – 30 minuter

Tid mellan valparna 5 – 120 minuter (max 4 tim)

3.  Efterbördsstadiet

Tiken har efterbördsflytningar i l – 3 veckor.

Under öppningsstadiet mjukas förlossningsvägar­na upp och vidgas, så att valparna ska kunna passera igenom dem. Utdrivningsstadiet är det vi vanligen kallar för själva valpningen, det vill säga den period då valparna föds. Under efter­bördsstadiet renas livmodern från sitt kvarvaran­de innehåll av fosterhinnor och efterbördar för att så småningom återgå i vilofas.

Vad händer när tiken ska valpa?

Det är faktiskt valparna själva som avgör när förlossningen ska ske. När de är färdigutveckla­de signalerar deras binjurar till tiken att det är dags för dem att födas. Tiken kan emellertid in­te svara omedelbart på deras signaler. Så länge som hennes äggstockar producerar dräktighets­hormonet progesteron kan hon inte valpa. En av progesteronets effekter är att det hindrar livmo­dermuskulaturen från att dra ihop sig. På något sätt måste därför äggstockens gulkroppar, som ansvarar för denna produktion nu slås ut. Detta sker med hjälp av ett annat hormon, prostag­landin. Denna kamp mellan det dräktighetsbeva­rande progesteronet å ena sidan och det värk­framkallande prostaglandinet å den andra kan vi faktiskt avläsa med hjälp av febertermome­tern. Progesteronet i sig är nämligen tempera­turreglerande och då progesteronnivån sjunker så kommer tikens kroppstemperatur också att sjunka. Den här kampen tar hos de flesta tikar flera dagar, ibland så mycket som en vecka. Man kan då se att tikens kroppstemperatur sjunker lite, bara för att snart stiga igen till nor­mal nivå. Men när det verkligen är dags, då sjunker temperaturen ordentligt, ofta med flera grader. Hur mycket temperaturen sjunker hos den enskilda tiken tycks ha samband med kroppsstorleken. Hos en liten chihuahua kan temperaturen gå ned ända till 35º C, medan den hos me­delstora hundar, som t ex beagle brukar hamna runt 36º C, för att hos de riktigt storvuxna raser­na som irländsk varghund och skotsk hjorthund sällan sjunka under 37ºC. En tilltalande teori är att graden av avkylning är beroende av för­hållandet mellan tikens kroppsvolym och kropps­yta. En liten hund har en större kroppsyta i för­hållande till sin volym än vad en större hund har, och blir därmed utsatt för en större avkylning. Denna temperatursänkning är det säkraste enskilda tecknet på att valpningen är omedel­bart förestående. Man bör därför alltid kon­trollera temperaturen under den sista dräktig­hetsveckan. Temperaturen bör tas minst två gånger om dagen, helst oftare. När temperatu­ren sjunker bör man kontrollera den åtminstone varannan timme för att vara säker på att inte missa sänkningen. När man så ser att den bara sjunkit lite och sen vänder uppåt igen, kan man göra ett lite längre uppehåll om man vill.

Temperatursänkningen inleder alltså valpningens öppningsstadium. I nio veckor har tikens livmo­der arbetat för att hålla valparna kvar och för att ge en så god miljö som möjligt, så att de ut­vecklas optimalt. Nu måste den inom loppet av bara något dygn ställa om sig helt. Innan värk­arbetet sätter i gång måste förlossningsvägarna mjukas upp och vidgas, så att valparna kan pas­sera. Livmodermunnen som under hela dräktig­heten fungerat som en propp som hållit igen om livmodern och skyddat valparna, måste nu vidga sin passage. Den är i vanliga fall mindre än 0,5 mm i diameter och måste nu bli 4 – 5 cm bred för att kunna släppa fram fostren. Även vaginalväg­garna och vaginas yttre del, vulva, mjukas upp för att möjliggöra förlossningen. Detta sker med hjälp av ett annat hormon, relaxin, uppmjukningshormonet.

Hur länge ska man vänta om ingenting händer?

Det är viktigt att lära sig göra en rimlig bedöm­ning av om tiken har kommit in i utdrivnings­stadiet eller om hon fortfarande befinner sig i öppningstadiet. Tre saker talar om för oss att hon har kommit in i utdrivningsstadiet, nämli­gen:

–          att vi kan se att hon har krystvärkar,

–          att temperaturen har återgått till normal nivå eller

–          att vattnet har gått.

Om någonting eller allt av detta har inträf­fat, men ingenting mer tycks hända så kan man ange följande riktlinjer:

Om tiken har svaga och oregelbundna värk­ar så kan man vänta i upp till 2 – 3 (max 4) tim­mar innan man tar henne till en veterinär.

Om hon har starka, täta värkar däremot utan att det händer något så är det ett tecken på att hon antingen har ett för stort foster, är för trång, eller att någon valp ligger fel. Man bör då inte vänta mer än högst 20 – 30 minuter innan man vidtar åtgärder. Får tiken ligga längre tröttar hon ut sig och risken ökar för att valparna ska kvävas.

Hur tätt kommer valparna?

Intervallet mellan valparna brukar variera mel­lan 5 och 60 minuter. I en undersökning kunde man påvisa att vid okomplicerade normalvalp­ningar kom nästa valp inom 30 minuter i en tredjedel av fallen. I två tredjedelar av fallen ha­de nästkommande valp anlänt inom 60 minuter och i över 70 % hade den nästkommande valpen fötts inom 90 minuter. Endast i 12 % av fallen dröjde det mer än 120 minuter mellan valparna.

Räkna alltså med att normalt vänta i högst 2 tim­mar mellan valparna. Möjligen något längre om allt verkar normalt för övrigt. Har tiken många valpar kan så lång tid mellan valparna bara accepteras mellan några av dem, annars över­skrids maximitiden för valpningen (12 timmar).

Hur lång tid får valpningen ta?

Normalt bör valpningen inte ta mer än 12 tim­mar. Drar den ut längre på tiden är det dels risk för att valparnas moderkakor lossnar och att de därmed kvävs, dels att tiken får bakterie­inväxt i livmodern, vilket kan äventyra hennes hälsa och framtida fertilitet.

Under övervakning kan hon möjligen till­låtas att hålla på i upp till 24 timmar, men ald­rig längre än så. Ibland hör man talas om tikar som har fött levande valpar så sent som 48 tim­mar efter det att valpningen börjat. Ofta fram­hålls detta som något positivt och märkligt av den som förmedlar historien. Den inställningen är helt felaktig och visar på en anmärknings­värd nonchalans för tikens och valparnas välbe­finnande.

Hur kan valpar överhuvudtaget klara sig så länge? Ja det beror på flera faktorer. För att valpen ska kunna överleva fordras att moderka­kan fortfarande har tillräcklig kontakt med ti­kens livmodervägg så att den kan förse valpen med syresatt blod. Under valpningen drar sig livmodern samman mycket aktivt och kommer därigenom att medverka till att moderkakorna lossnar. Man brukar ange att det kan ta 6 – 8 timmar för en moderkaka att lossna helt, från det att valpen börjar matas fram i förlossnings­vägarna. Är livmodern värksvag så fungerar denna frammatning sämre och därmed kan även moderka­kornas avlossning fördröjas. Ger man livmoders­ammandragande medel, som oxytocin, så på­skyndas istället denna avlossning.

Hur vet man att det är den sista valpen? I de flesta fall ändrar tiken sitt beteende när den sista valpen väl är född. Värkarbetet och krystningarna upphör och hon ägnar valparna sitt odelade intresse. Hon blir lugn och lägger sig tillrätta för att ge valparna di.

Är man ändå osäker kan man försöka palpe­ra hennes livmoder för att undersöka om det finns fler valpar kvar. Är tiken inte alltför tjock eller spänd i buken brukar man kunna känna eventuella kvarvarande valpar.

Fostren är förhållandevis stora och bör inte kunna undgå upptäckt. Känner man bara en dif­fus förhårdnad mitt i buken, men inte t ex ett tydligt huvud så får man avvakta några minuter och sedan känna efter igen på samma ställe. Finns förhårdnaden kvar är det troligen ett fos­ter. Finns den inte kvar var det troligen bara liv­moderhornet som drog ihop sig. Är man fortfa­rande osäker får man ta tiken till veterinär för en röntgenundersökning.

Efterbördsstadiet

Efterbördarna kommer som regel tillsammans med valpen eller inom en kvart därefter. Ibland händer det att flera valpar föds utan sin efterbörd och att dessa sedan kommer efteråt. Här kan man också ha användning av en peang för att försöka greppa eventuella framhängande foster­hinnerester, vilka är hala och annars svåra att få grepp om. Sitter moderkakan hårt fast ska man dock inte försöka sig på att dra ut den med våld. Det kan leda till kraftiga blödningar. En så­dan efterbörd får istället sitta kvar tills den loss­nar spontant, vilket den vanligtvis gör relativt snart. Om oturen är framme kan kvarvarande ef­terbördar sno sig om den efterföljande valpen och därmed försvåra förlossningen.

Man bör alltid försöka räkna antalet efterbördar och se att de stämmer med antalet födda valpar. Skulle någon efterbörd bli kvar blir tiken vanli­gen dålig inom något dygn och kan få hög feber. Veterinärhjälp erfordras då för att få ut efterbör­den och behandla tiken så att hon inte får livmo­derinflammation.

Tikarna äter gärna upp en del av efterbörd­arna. I vilt tillstånd är detta mycket ändamåls­enligt. Dels innehåller de näring och hormoner som ökar hennes mjölkproduktion, dels skulle de annars ligga kvar och skräpa ner i lyan. Man bör emellertid inte låta tiken äta alltför många efterbördar, eftersom det kan medföra att hon blir väldigt lös i magen. Ett par stycken räcker gott.

Tiken brukar ha efterbördsflytningar i upp till ca tre veckor efter valpningen. De brukar va­ra rikligast under första veckan för att sedan avta. Livmodern är helt återställd efter ungefär nio veckor.

Valpningskomplikationer

Problem i samband med valpningen kan bero på tiken, dvs vara maternella eller bero på fostren, dvs vara foetala. Vanligast bland de orsaker som kan hänfö­ras till störningar hos modern är att hon är värksvag eller har för trånga fostervägar. Vanlig­ast bland de orsaker som kan hänföras till val­parna är att dessa ligger fel, är för stora eller är missbildade eller döda.

Trånga fostervägar

Genom sitt gemensamma ursprung kommer de olika hundrasernas valpar inte att skilja sig så mycket åt i storlek vid födelsen. Detta får som konsekvens att de småvuxna raserna får förhål­landevis mycket större valpar än vad de stor­vuxna får. Problemet med för trånga fostervägar drabbar således främst dvärghundsraserna.

Man brukar ange som gräns att det kan bli pro­blem när valpvikten överstiger 5 % av vuxenvik­ten. Hos många dvärghundsraser väger valparna upp mot 8 % av vuxenvikten och det säger sig då självt att det gärna blir svårigheter i samband med förlossningen. Bidragande faktor är också att uppfödarna accepterar att dvärghundsraserna bara får en eller ett par valpar. Samtidigt vet vi att även när de mellanstora eller storvuxna raserna har så få valpar, så leder det ofta till problem, bl a på grund av att stimulansen till igångsättande av förlossningen blir för svag och pga att sådana valpar blir stora genom avsaknad av konkurrens om näringen under fosterutvecklingspe­rioden. Det torde därför vara klokt att även hos de småvuxna raserna avla för större kullstorlek.

Trånga fostervägar kan också uppkomma till följd av en skada, t ex påkörning av en bil. Bäckenbrott är en inte helt ovanlig komplikati­on i samband med trafikolyckor. Är man medveten om att tiken har haft en bäckenskada bör man låta undersöka henne noggrant innan man bestämmer sig för att para henne. Att låta para en tik i medvetande om att hon måste förlösas med kejsarsnitt måste anses oetiskt. För att i görligaste mån förebygga valpningsko­mplikationer till följd av för trånga fosterväg­ar väljer en del dvärghunds-uppfödare att para tikarna redan i ettårsåldern, då bäckenet ännu är relativt töjbart. Fördelen av detta får vägas mot nackdelen av att tiken, även om hon är relativt färdigutvecklad kroppsligen, vid denna tid knappast är psykiskt mogen för att ta hand om en kull med valpar. Detta kan dels hämma tikens och valparnas utveckling och även medföra en hel del merarbete för uppfödaren.

Värksvaghet

Primär eller sekundär värksvaghet är de två absolut vanligaste orsakerna till valpnings­problem hos hund. Med primär värksvaghet menar man att ti­ken antingen inte visar några som helst tecken på att aktivt försöka krysta fram valparna (total primär värksvaghet). Ibland kan tiken  till en början ha svaga och oregelbundna värkar och föder kanske också någon eller ett par valpar, men sedan stannar värkarbetet av innan hela kullen är född (partiell primär värksvaghet). I dessa fall är det extra viktigt att man har följt tiken med regelbundna temperaturtagningar. Det är dock inte säkert att en primärt värksvag tik uppvisar de typiska tecknen ­på att hon är i öppningsstadiet. Bäddningsbeteendet utlöses delvis av livmodersammandragningarna och kan utebli om dessa är svaga. Även om temperaturen vanligtvis går ned inför valpningen så kan även detta tecken utebli vid fall av utpräglad primär värksvaghet. Iband kan man först se att vattnet har gått eller vid vaginalundersökning känna en fosterblåsan via en helt öppen livmodermun.

Orsaken till primär värksvaghet kan, förutom olika sjukdomstillstånd, vara en

Ärftligt betingad felaktighet i livmodermuskulaturens ämnesomsättning, som gör att den inte sva­rar på signalerna att dra ihop sig. Denna typ av värksvaghet förekommer ofta familjärt och det bör man ta hänsyn till i avelsarbetet. Bristande värkarbete kan dock också bero på att tiken bara har en eller ett par valpar och att hon därigenom får för svaga signaler för att kunna svara med ett effek­tivt värkarbete. Samma sak kan inträffa om hon har döda valpar, vilka inte kan ge henne några signaler till värkarbete alls. Det motsatta förhål­landet, att hon har väldigt många valpar och därmed en mycket utspänd och tunn livmoder­vägg, kan ge samma resultat. I dessa fall behö­ver störningen inte vara ärftligt betingad. Det är inte hel­ler ovanligt att lite äldre tikar får problem med värkarbetet. Av den anledningen parar man inte gärna tikar som är äldre än ca 8 år, och SKK kräver numera ett friskintyg för tikar som är över 7 år och skall gå i avel. Fetma kan också förhindra ett effektivt värkarbete. Man bör därför alltid se till att tiken är i god kondi­tion innan parningen. Bantning under dräktig­hetsperioden bör självfallet inte förekomma. Oro eller stress kan också leda till ett ineffektivt värkarbete, varför man alltid bör se till att tiken har vant sig vid valpningsplatsen i god tid, och att hon har lugn och ro omkring sig vid valpningen. Värksvaghet kan också bero på att tiken inte kan mobilisera tillräckligt med kalk i blodet för att livmodermuskulaturen ska kunna fungera effek­tivt. Verklig kalkbrist är dock inte vanligt hos tik. Det är i de allra flesta fall bara tikens förmåga att utnyttja sitt eget kalkförråd som inte fungerar. Man  avråder idag från att ge för hög kalkgiva under dräktigheten då det kan få till följd att dämpa tikens egen kalkregleringsförmåga.

Sekundär värksvaghet uppkommer oftast till följd av en besvärlig valpning, då tiken tröttas ut och inte orkar fullfölja förlossningen.

Märker man tendenser till värksvaghet så gäller det att försöka få igång förlossningen utan onödigt dröjsmål, för att skona tiken och försöka rädda valparna. I avsnittet om normal­valpning redogjordes för de tidsramar man bör hålla sig inom. Visar tiken inga eller bara svaga tecken på värkar bör man således inte låta hen­ne hållas så i mer än ca 2 timmar, och absolut in­te längre än i högst 4 timmar utan att vidtaga åtgärder .

Stimulering av värkarbetet

Man kan själv försöka få igång tikens värkarbe­te genom att springa med henne ett par varv runt huset eller upp och ned i trappor en stund. Det klassiska exemplet är tiken som valpar i bilen på väg till veterinären. Sanno­likt hade man kunnat få igång förlossningen genom en rask språngmarsch på hemmaplan. Valpen hade då kunnat komma till världen under lite lugna­re omständigheter och förlossningen kanske därefter hade fortsatt på normalt sätt.

Ytterligare ett sätt att stimulera tikens värk­arbete är att, efter noggrann rengöring och med kortklippta naglar, gå in vaginalt med ena hand­ens pekfinger och långfinger och stimulera tiken genom att med fingrarna göra “på stället marsch” i vaginaltaket. Är tiken inte fullstän­digt uttröttad kommer hon då att svara med krystningar. Ibland kan det vara avgörande för det fortsatta förloppet att man på detta vis på ett tidigt stadium får igång valpningen.

Misstänker man bristande kalkmobilisering kan man ge tiken kalk i flytande form eller som tabletter hem­ma själv, innan man kontaktar veterinär. Har man långt till veterinären så kan man sannolikt på detta vis höja tikens blodkalknivå snabbare än om man skulle ha väntat tills man kommer till kliniken. Injektionspreparaten bör man dock i flertalet fall överlåta till veterinären att handha. De flesta veterinärer ger kalk direkt i en blodåder. Man får då en snabbt insättande ef­fekt. Denna typ av preparat ger en stark hjärtpå­verkan och måste därför ges mycket långsamt och med noggrann kontroll av hjärtat. Det finns också kalklösningar som kan ges under huden. I undantagsfall kan man som tikägare själv ge detta. Det kan dock ibland resultera i en ful böld vid injektions-stället, varför man inte ska la­borera med det i onödan.

Skulle en primärt värksvag tik få gå över ti­den utan att djurägaren observerar vad som är på gång, så fås som regel så småningom en avlossning av moderkakorna och efter ca 70 – 80 dagar öppnar sig livmodermun­nen och tiken får grön-svarta, tjärliknande flyt­ningar bestående av resterna av foster och fosterhinnor.

Fellägen

Under dräktighetstiden kan valparna ligga orien­terade lite hur som helst i livmodern. Ungefär hälften ligger riktade framlänges och lika många ligger baklänges. Ofta kan de också ligga med ryggraden nedåt. De kan vända sig runt lite som de vill. I samband med att livmodern börjar dra ihop sig i förvärkar under öppningsstadiet så kommer valparna att ändra läge. Det anses som normalt att ca 40 % av valparna föds baklänges, vilket innebär att ca 10 % av dem har vänt på sig inför valp­ningen. Det är däremot mindre vanligt, och besvärligt, att de föds med ryggraden nedåt. En pigg och normal valp försöker räta upp sig så att den kommer in i förlossningsvägarna med fram­sträckt huvud och framsträcka framben. På så vis bildas en mycket ändamålsenlig kilform, vil­ket underlättar passagen genom förlossningsvägarna. Valpen som kommer baklänges innebär lite mer problem, särskilt om det är den första valpen. Dels är stussen inte li­ka kilformad, dels har den pälsen mot rörelse­riktningen och dessutom kan bröstkorgen spjär­na emot när den ska passera igenom bäckenet. Det händer också att valpen krokar i med sina arm­bågar i bäckenbotten och då fastnar halvvägs ute. Detta är en farlig position för en valp som kommer baklänges och fordrar snabba åtgärder. Genom att valpen är halvvägs ute kommer na­velsträngen att klämmas emot bäckenbottnen, vilket stryper blod- och därmed syretillförseln. Hade valpen haft huvudet åt rätt håll hade den haft en chans att andas, men i denna position kommer den istället att fylla sina lungor med fostervatten. Har valpen

kommit så långt ut att fötterna är synliga så kan man avgöra när det börjar bli kris genom att titta på deras färg. Så länge de är rosa är det ingen fara. När de börjar bli blå är det bråttom. Försök greppa valpen om hasorna eller bättre runt höfterna. Vicka valpen i sidled, först åt ena hållet, sen åt det andra, un­der det att ni samtidigt drar den i riktning bakåt – nedåt mellan tikens bakben. Rätt drag­riktning ska följa tikens anatomi, vilket innebär att man aldrig ska dra rakt bakåt, utan nedåt. Eftersom bäckengördeln, som är den trångaste delen av förlossningsvägarna, hos de flesta tikar har störst plats på diagonalen kan man också försöka vri­da valpen ett kvarts varv åt endera hållet. Se åt vilket håll den själv försöker vrida sig och följ med åt samma håll. Lossnar den inte kan det be­ro på att armbågarna har fastnat på främre bäckenkan­ten. Gå då in med ett rent finger och känn efter om ni kan lirka loss dem.

Det är faktiskt mycket bättre plats framför själva bäckengördeln. Har ni problem med att få loss valpens armbågar, så försök peta tillbaka den inåt. Passa på när tiken just har krystat och slappnar av igen. När ni skjuter in valpen kommer också trycket på navelsträngen att lät­ta och valpen får en chans att få lite syre igen. Behöver ni åka till veterinären för hjälp med lä­gerättning, vilket ofta är fallet, så bör ni försöka skjuta valpen tillbaka in på detta sätt för att den ska ha en större chans att klara sig.

Ibland kommer valpen baklänges och med framåtslagna bakben, en så kallad stussbjud­ning. Dessa valpar kommer sällan så långt bak att man ser den karaktäristiska utbuktningen un­der tikens svans. Tiken krystar kraftigt, men ingenting händer. Går man in med ett finger och känner efter, så hittat man bara en liten, hal svans men ingenting mer. I dessa fall måste man alltid försöka skjuta valpen tillbaka inåt, så att man får plats att vända runt bakbenen och änd­ra läget till ett vanligt baklängesläge. Om man går in med ena handens tumme och pekfinger så kan man med tummen skjuta fram valpen och med pekfingret försöka greppa framför ena sidans knä, och genom att föra valpens ben inåt mot mittplanet få runt detta och sära ut det bak­åt. Därefter gör man likadant med den andra si­dans ben. Är man det minsta osäker, så bör man naturligtvis inte ge sig på ett försök, utan genast vända sig till sin veterinär för expert­hjälp. Samtidigt kan sägas att det inte alltid är så svårt som det kan verka innan man har försökt.

En valp som är svag eller död kan komma fel. Ofta ser man att den stupar på bäckenkanten, dvs att den inte får upp huvudet och frambenen, utan doppar nosen och kommer med hjässan först. Inte heller här ser man någon utbuktning under tikens svans.

När man går in med ett finger och känner efter kommer man bara att känna skallen och kanske ett par öron. Oftast har valpen också bakåtslagna framben när den kommer på detta sätt. Lägerättning innebär i detta fall att man med pekfingret under valpens haka eller i valpens mun för upp huvudet över bäckenkanten. Ligger valpen långt ned kan man hjälpa till att lyfta upp den genom att med and­ra handen pressa upp tikens bukvägg, eller genom att lyfta upp tikens framdel. Ibland går det att dra fram valpen så, utan att lägerät­ta de bakåtslagna frambenen. Får man bara valpens huvud så långt bak att man kan greppa den runt nacken så har man bra dragmöjlighet. Drag alltid i takt med tikens värkar. Tänk också på att valpen är skör och inte håller för någon hårdhänt manipulation. Behöver frambenen läge­rättas så kan man behöva skjuta in valpen till­räckligt mycket för att man ska kunna föra in pekfingret runt valpens armbåge och därefter fö­ra benet runt, inåt mot mittplanet och så bakåt i läge. Man får ta en sida i taget. Ibland räcker det med att det ena benet har lagts rätt för att det skall finnas tillräckligt med plats för att få ut valpen.

Ett annat inte ovanligt felläge är att valpen kommer med åt sidan slaget huvud. Det enda man då kan känna är ett framben. Vanligtvis är huvudet vridet åt motsatt sida mot frambenet. Med ledning av tummens placering kan man av­göra vilken sidas tass det är som man kan kän­na. Är det höger framtass, så är huvudet med största sannolikhet slaget åt vänster sida och tvärt om. I detta fall måste man alltid skjuta till­baka valpen inåt för att få plats att föra runt hu­vudet så att nosen pekar i rätt riktning. Ibland räcker det för att kunna få fram valpen, men många gånger måste man också lägerätta det underslagna frambenet.

Ibland kommer två valpar samtidigt. I dessa fall måste man försöka skjuta tillbaka den ena så att en av dem får plats att komma ut. Ett omöjligt läge är när en valp antingen

har anlagts så att den utvecklas i båda hornen eller, vanligen, under förlossningen pressats från det ena hornet över i det andra. Det enda man kan känna här är en rygg eller buk tvärs förloss­ningsriktningen. Dessa valpar går nästan aldrig att lä­gerätta. Det finns ingenting att greppa om. Är diagnosen säker så är det bara att så snabbt som möjligt ta sig till veterinär för ett kejsarsnitt.

Exemplen ovan gör inte anspråk på att speg­la alla de olika varianter som kan förekomma, utan redogör bara för de vanligaste. Än en gång poängteras vikten av att inte ingripa utan att vara helt säker på förhållandena. Hygienen är också A och O.

Vad gör då veterinären?

_När man kommer in med en tik med valpnings­problem kommer veterinären att göra en allmän­undersökning och därefter undersöka hur långt valpningen har framskridit. Veterinären under­söker om tiken är öppen, och i så fall hur fostren ligger, och oftast också hur många de är genom röntgen eller ultraljudsundersökning. Ultraljudsundersökningen avslöjar också valparnas puls och därmed hur de mår. Verkar allting bra bortsett från värksvagheten ges först kalk, och då som regel direkt i blodet. Därefter ges tiken ungefär en halvtimme för att svara på denna behandling. Har hon inom denna tid börjat vi­sa tecken på begynnande värkarbete, eller kan­ske till och med fött fram en valp, så kan man avvakta det vidare skeendet. Har hon däremot inte reagerat alls så brukar man välja att ge henne livmodersammandragande medel, vanli­gen i form av oxytocin. Detta är ett mycket starkt verkande preparat som vid felaktig an­rändning kan förvärra situationen. Det får un­der inga omständigheter ges om man inte är helt säker på att tiken är vidöppen och att val­parna ligger rätt. Oxytocin ska därför aldrig ges av tikägaren själv, utan ska alltid handhas av veterinär. För stor eller felaktigt insatt giva kan leda till livmoderbristning, för tidig avlossning av kvarvarande valpars moderkakor, varvid dessa riskerar att kvävas, samt ibland också cirkula­tionskollaps hos tiken med risk för hennes liv.

Det finns också ett annat livmodersammandragande medel, methergin. Detta finns i tablettform. Metherginet har en mer långvarig verkan än oxytocinet och det skall aldrig användas i samband med en förlossning. Resultatet blir då att livmodern drar ihop sig och omsluter valpen som en handske, vilket effektivt förhindrar att den kan komma ut. Även metherginet kan ge oönskade biverkningar. Den­na typ av preparat ska således alltid ges av vete­rinär.

Efter det att veterinären gett oxytocin ges tiken ånyo ungeför en halvtimme att svara på be­handlingen. Får hon värkar avvaktar man igen. Händer ingenting inom denna tid så bör man inte vänta längre utan bestämma sig för att antingen tillgripa tångförlossning eller kejsarsnitta tiken.

Tångförlossning

Tångförlossning innebär att man går in via vagi­na och med hjälp av ett par metallskänklar gri­per runt antingen valpens huvud, eller om den ligger baklänges, om dess höfter eller den del som är tillgänglig. Det är härvid alltid en viss risk för att valpen skadas. Man får vid tångför­lossning aldrig gå längre in i tikens livmoder än att man med ena handens fingrar kan kontrol­lera vad man gör. Det är annars risk för att liv­moderväggen kommer med i greppet, vilket kan leda till allvarliga skador på tiken. Det innebär i praktiken att man inte ska tillgripa tångför­lossning om tiken har mer än två valpar kvar. Är hon värksvag så kommer den slappa livmo­dern inte att mata fram de kvarvarande valpar­na tillräckligt långt för att man ska kunna grep­pa runt dem. Har man t ex med hjälp av rönt­gen konstaterat att tiken har fler valpar kvar så bör manvälja kejsarsnitt direkt i stället. Det är skonsammare för tiken och innebär i de fles­ta fall också större chanser att få levande valpar.

Kejsarsnitt

Det innebär väsentligt större risk för tiken om man väntar i mer än 24 timmar efter valpning­ens igångsättande med att tillgripa kejsarsnitt. Överlevnadsprocenten för valparna avtar också markant efter denna tid.

Vilken metod som används för kejsarsnitt beror på vem man vänder sig till. Idag är det mycket få veterinärer som utför kejsarsnitt under ryggmärgs­bedövning, vilket var vanligt förr, utan nästan alla opererar idag med tiken nedsövd. Rent all­mänt kan man säga att ryggmärgsbedövning fö­refaller ge valparna en bättre chans att klara sig, medan det innebär en något större risk för tiken. Metoden fordrar dels tillgång till assiste­rande personal, dels att tiken är lugn och samar­betsvillig. Hon ligger ju fullt vaken under opera­tionen, åtminstone tills dess att valparna är framtagna och hon ska sys ihop, då man ibland väljer att söva ned henne. Ytterligare en fördel är att tiken som regel är fullt vaken då hon tas hem och att hon genast kan ta hand om sina valpar. Detta gör att hon vanligtvis accepterar dessa utan problem.

När man i stället väljer man att söva ner tiken så kommer narkosmedel att gå över till valparna. Deras inre organ fungerar mycket dåligt i detta stadium och det innebär att de kommer att bli påverkade under en ganska lång tid. Denna me­tod är däremot inte så personalkrävande, då ti­ken ligger nedsövd och den är mindre riskfylld för tiken. Det händer att tiken inte accepterar si­na valpar när hon vaknar upp och mår dåligt samtidigt som valparna pockar på hennes upp­märksamhet. Det kan bli lite för mycket för hen­ne. Men vanligtvis lugnar hon ganska snart ner sig.

I praktiken är det sannolikt viktigare att den som opererar är van vid just den metod han använder än vilken av metoderna det är. Tids­faktorn är alltid viktig och lite grovt uttryckt kan det vara bättre med en sämre metod som går snabbare än med en bättre som tar längre tid.

Trots att tiken kommer hem med ett flera de­cimeter långt nysytt sår mitt emellan mjölkkört­larna, vilket man tycker skulle ge problem, så brukar det sällan bli komplikationer. Valparna brukar kunna få dia utan att det medför obehag för tiken. Man kan också välja att göra ett s k flanksnitt, men det är f n ovanligt. Stygnen brukar tas efter 10 dagar.

Sjukdomar hos tiken i perioden efter valpningen

Feber

En viss temperaturstegring är normal hos tik en eller ett par dagar efter valpningen. Temperatu­ren kan vara runt 39-39,2º C utan att det är nå­got fel på tiken. Högre eller mer långvarig tem­peraturstegring tyder dock på att en störning fö­religger. Det vanligaste är härvid att problemet är lokaliserat till tikens livmoder eller juver.

Akut livmoderinflammation

Till skillnad från den klassiska, hormonellt be­tingade livmoderinflammationen, pyometran,  som uppträder företrädesvis efter löp­ning, är den akuta livmoderinflamma-tionen bak­teriellt betingad och uppträder vanligtvis i nära anslutning till valpningen. Den kan också upp­komma efter t ex en abort, en vanlig parning el­ler en insemination. Det rör sig ofta om infek­tion med så kallade gram-negativa bakterier, som t ex colibakterier, vilka växer in via den öpp­na livmodermunnen. De kan möjligen också spri­das via blodet. Det är därför en vanlig komplika­tion efter en svår valpning, kanske med förloss­ningshjälp i form av lägerättningar. Det kan också uppkomma då tiken lider av bristande till­bakabildning av såren efter moderkakorna (se nästa avsnitt “Subinvolution av placentasåren”) eller vid kvarbliven efterbörd. Tiken får härvid rikliga flytningar, vanligen variga eller var- och blodblandade. Hon får all­mänsymptom med dålig aptit och feber. I långt gångna fall kan hon få undertemperatur. Om man känner efter kan man finna att hon har en stor och degig livmoder.

Innan man sätter in behandling bör man kontrollera om det fortfarande finns foster, fos­terhinnor eller moderkakor kvar. Man bör ta ett bakteriologiskt prov från flytningarna och sätta tiken på antibiotikabehandling. Livmodersam­mandragande medel bör också ges om inte foster eller moderkakor finns kvar. Behandling med hormonet prostaglandin har också prövats med framgång. Tiken bör alltid följas upp i samband med nästkom­mande löpning.

Subinvolution av placentasåren Subinvolution, eller bristande avläkning av så­ren efter moderkakorna i livmoderns vägg, upp­kommer av okänd anledning. Man har funnit att celler från fostrets del av moderkakan sitter kvar i livmoderväggen. Detta medför att livmo­derväggen inte läker av på normalt sätt. Orsa­ken till detta vet vi ingenting om.

Störningen uppträder nästan uteslutande hos förstagångsvalpande tikar. I mer än 2/3 av de fall som beskrivits var medelåldern under tre år. Det man ser är att tiken efter valpningen vanligen har sparsamma, rena blodflytningar un­der upp till tre månader eller mer. I det okompli­cerade fallet blir dessa inte grumliga eller illa­luktande, utan har en klar, röd blodfärg. Livmodern uppvisar ovala förtjockningar där moderkakorna varit fästade. Livmoderhor­nen blir på dessa platser 1 1/2 – 3 gånger så tjocka som i de mellanliggande partierna. Ibland kompliceras bilden av att det uppkommer ge­nombrott ut i bukhålan, vilket kan utvecklas till en bukhinneinflammation.

För att ställa rätt diagnos fordras att man kan skilja detta tillstånd från andra med liknan­de symptom, som blödningar av annan orsak t ex akut livmoderinflammation, för­stadium till pyometra, yttre våld, blåskatarr, urinstenar, eller tumörer i vagina, livmodermun, liv­moder eller i äggstockar eller i urinblåsan. En förstagångsvalpande tik med långvariga blödningar men som för övrigt är pigg bör miss­tänkas lida av subinvolution.

Störningen avläker i de allra flesta fall kom­plikationsfritt av sig själv med tiden. Det kan ta många månader. Det finns inte någon effektiv behandling. Livmodersammandragande medel har inte kunnat visas ha någon effekt. Tiken bör dock hållas under uppsikt och kontrolleras så att hon inte blöder så mycket att hon får blod­brist. Likaså bör man kontrollera att hon inte får inväxt av bakterier och en akut livmoderinflammation. I undantagsfall kan det bli aktuellt med en operation för att ta bort livmodern på grund av detta. Men det hör till ovanligheterna. Vanligtvis återkommer inte problemet vid nästa valpning.

Kvarbliven efterbörd

Det förekommer av och till att en eller flera ef­terbördar inte kommer ut i samband med valpning­en, utan blir kvar i livmodern. Man bör försöka hålla reda på hur många som kommit ut, men det är inte alldeles lätt alla gånger. Ett sätt är att ha en särskild papperskasse bara för efter­bördarna och göra till vana att omedelbart för­passa dem dit när de har kommit ut. Sen har man ofta fullt upp med att torka och undersöka valpen och kanske också väga den. Tar man inte genast reda på efterbörden så passar gärna ti­ken på att äta upp den medan man är upptagen på annat håll. Det gör inget i och för sig, men kan göra det svårt att hålla rätt på antalet.

Kvarblivna efterbördar kan många gånger palperas genom bukväggen, åtminstone om ti­ken är lugn och i normalhull. Man kan ibland missta sig på en aktivt sammandragande livmo­der. Om man efter några minuter känner efter igen på samma ställe kan man upptäcka ett eventuellt misstag. Livmoderns kontraktionsvåg har då flyttat sig, medan en efterbörd ofta ligger kvar på samma plats.

Kan efterbörden kännas så kan den många gånger också matas fram så att man kan ha möj­lighet att nå den och dra ut den. Ibland under­lättar det om tiken hålls med hög framdel. Får man efterbörden så långt bakåt att någon del hänger fram genom vulva kan man ha hjälp av peangen för att få ett ordentligt grepp om den och dra ut den. Den är annars så hal att det kan vara svårt att få tag om den. Sitter den hårt fast ska man inte dra ut den med våld, utan i så fall låter man den vara kvar.

Har tiken hunnit få bakterieinväxt i livmo­dern så bör hon sättas på antibiotika. Om liv­modern är förstorad kan man också sätta henne på livmodersammandragande medel.

Livmoderframfall

Framfall av livmodern är ovanligt hos hund. När det någon gång förekommer är det vanligt­vis på doggraserna. Framfallet kan vara olika omfattande, allt ifrån bara en del av ett horn, till att hela livmodern är framme. Detta är ett akutfall och måste snabbt komma under veteri­närvård. Behandlingen består vanligen i att liv­modern avlägsnas.

Juverinflammation

Denna uppträder vanligen i samband med valp­ningen, men kan någon gång även uppkomma till följd aven sårskada på juvret.

Juverinflammationen märks många gånger först på valparna, som blir oroliga och skriker. Om ingenting görs kommer de ganska snart att tyna av och dö. De kan ses dia utan att öka i vikt. De vanligaste bakterierna i detta samman­hang är stafylokocker, streptokocker och colibak­terier. Dessa bildar giftiga produkter, toxiner, vil­ka kan medföra att valparnas hjärnaktivitet dämpas, deras puls blir långsam liksom deras andning och de får undertemperatur. Så små­ningom kollapsar de. Bakterierna klär valpar­nas tarmvägg och försvårar upptaget av anti­kroppar från råmjölken, vilken är en livsnödvän­dighet för valparna. Valpen får endast ca 15 % av sitt infektionsskydd från modern via mo­derkakan. Resten måste den få i sig via råmjölken.

_På tiken märks att en eller flera juverdelar är förstorade, röda, varma och ömmande. Ibland ses en allmänpåverkan med feber och bristande aptit. Tiken vill inte låta valparna dia. Ibland kan det bli en abscessbildning (böld) i juvret.

Man bör ta ett bakteriologiskt mjölkprov och sätta tiken på lämpligt antibiotikum. Vid prov­tagningen kan man ibland se att mjölken är missfärgad: gul, blodtillblandad, brun eller näs­tan svart. Ibland kommer den missfärgade, in­fekterade mjölken bara ur en eller ett par av spe­nens många kanaler.

Man bör också mjölka ur den aktuella spe­nen flera gånger dagligen. Om det är flera juver­delar som är angripna kan man underlätta ur­mjölkningen genom att lägga en varm, fuktig handduk över juvret innan man börjar massera det. Tänk på att det är bakterier i mjölken. Tvät­ta händerna noga och se till att inte spilla infek­terad mjölk på de friska spenarna.

Antibiotikabehandlingen bör pågå i 7-10 da­gar. Om valparna blir dåliga i magen av att ti­ken antibiotikabehandlas får man ta dem från tiken under den perioden och föda upp dem för hand. Försök annars förhindra att valparna diar från den infekterade spenen, genom att tejpa över en bit gastyg över juverdelen. Om valparna är för små för att avvänjas och måste tas bort från tiken under behandlingen, bör man se till att hålla hennes mjölkproduktion uppe genom tillräckliga urmjölkningar tills valparna kan läg­gas till henne igen. Vanligen blossar inte juverinflammationen upp igen vid nästa valpning, men man bör vara observant på risken.

Mjölkstockning

Mjölkstockning drabbar en del tikar med hög mjölkproduktion eller tikar som har spenar som är missbild­ade så att valparna inte gärna vill dia dem. Det är inte ovanligt att de bakersta, mest högprodu­cerande spenarna är dubbla, vilket gör det svårt för valparna att greppa om dem i början. Juvret blir även i detta fall svullet, hårt och ömt.

Behandlingen består i urmjölkning och var­ma omslag. Tiken ska bara mjölkas ur så myck­et att trycket släpper. Tar man mer stimuleras istället till ytterligare mjölkproduktion.

För liten mjölkproduktion

Detta drabbar framför allt tikar som har valpat för tidigt. Behandlingen består främst av att ti­karna ges mjölkstimulerande foder, som lever och välling. Är juvret någorlunda fyllt kan en be­handling med oxytocin få tiken att släppa ned mjölken och stimulera till ytterligare produk­tion. Bristande mjölkproduktion är vanligare ef­ter kejsarsnitt än efter en normalförlossning.

Tikar som utfodrats restriktivt under dräk­tigheten kan drabbas av denna komplikation. Det förekommer tyvärr att en bantningskur sätts in först när tiken väl är dräktig.

Ibland föreligger en hormonell störning som bakgrund till bristande juverutveckling. Sådana tikar har kunnat bli dräktiga och har valpat helt normalt, men har aldrig fått igång någon mjölk­produktion. Försök med hormonell behandling har inte lyckats. Avel bör avrådas. Det är van­ligt att hela kullen dör till följd av mjölkbristen.

Eklampsi mjölkkramp

Eklampsi är ett akut livshotande tillstånd hos ti­ken. Det drabbar framför allt de små och medel­stora raserna och uppträder vanligen i den pe­riod då tiken ger som mest di, dvs under tredje till fjärde veckan efter valpningen. Det kan dock uppträda redan under de sista tre dräktighetsveckorna och så sent som 45 dagar efter valp­ningen. Orsaken är inte helt känd men störning­en uppstår på grund av att tiken har en rubbad reglering av sin blodkalknivå.

Denna rubbning resulterar i att tiken får kramper. Första symptomen är ofta att tiken blir orolig och nervös. Hon bryr sig plötsligt inte längre om sina valpar. Hon kan dregla, flämta och gnälla. Därefter får hon ofrivilliga muskel­ryckningar. Inom allt ifrån några minuter upp till 8 – 12 timmar utvecklas kramper. Dessa blir snart livshotande om inte tiken kommer till be­handling. Tiken får ofta hög feber – upp till 41,5° C huvudsakligen som en följd av den kraf­tiga muskelaktiviteten.

Behandlingen består i att tiken ges kalk. Tiken ska därvid svara snabbt på behandlingen. Om kramperna kvarstår kan man misstänka att hon istället eller samtidigt lider av för låg blodsockerhalt. Den kraftiga muskelaktiviteten kan ofta leda till att blodsockret sjunker, vilket i sig också kan leda till kramper hos tiken. Tiken ges i dessa fall sockerlösning.

Tikägaren får sedan fortsätta behandlingen hemma med kalkgivor under några dagar. Tag ifrån tiken hennes valpar under 24 timmar och handmata dem under tiden. Försök därefter att lägga till dem igen. Skulle tiken få återfall så måste valparna avvänjas. Många gånger är de i lagom ålder för avvänjning när eklampsin upp­träder. Får tiken rätt mängd kalk går det van­ligtvis bra att lägga till valparna igen, utan att tiken får återfall.

Förebyggande behandling under dräktighet:en med höga doser kalk och D-vitamin är sann­olikt inte att rekommendera. Däremot bör man se till att tiken har en fullvärdig och rätt balan­serad foderstat med en kalk/fosforkvot på mellan 1:1 och 1,2:1. Uppfödare som har haft problem med eklampsi hos sina tikar har tyckt sig märka en markant förbättring när de har gått över till en välbalanserad foderstat.

Huruvida problemet med eklampsibenägenhet är ärftligt eller ej är oklart. Med tanke på riskerna för tiken bör man ändå noga överväga situationen innan man väljer att para en tik igen sedan hon råkat ut för eklampsi.