KÖNSMOGNAD

(Utdrag ur kapitlet ”Parning och valpning” av Catharina Linde Forsberg ur boken ”Hunduppfödaren”, ISBN 91-86290-06-1)

Redan från det att valpen är någon månad gam­mal kan man se att den prövar att rida på sina kullsyskon. Detta är ett helt naturligt beteende som ingår i utvecklingen av valpens sociala kon­taktförmåga. En valp som förvägras denna trä­ning t ex på grund av att den är enda valpen i kullen, kan komma att visa störningar i sitt sexuella beteende senare i livet. Den lilla val­pens lust att rida är dock inte kopplad till köns­mognaden. Denna inträder först många måna­der senare och som regel något tidigare hos ti­ken än hos hanhunden. Tikens könsmognad är lätt att konstatera då den medför att hon har sin första löpning. Hos de flesta tikar inträffar detta vid mellan 9 och 12 månaders ålder. Några kan dock löpa redan vid 6 månaders ålder, medan andra dröjer tills de är mellan 15 och 18 månader. Den första löp­ningen är inte alltid fullgod. Särskilt om tiken är mycket ung vid sin första löpning är det van­ligt att hormonerna inte fungerar riktigt som de ska. Ibland kan denna löpning vara så svag att den passerar obemärkt. En del tikar blir inte fullt parningsvilliga, medan andra kanske inte har någon ägglossning. Ofta är denna första löpning ganska kort. I några fall medför istället den bris­tande hormonella funktionen med utebliven ägg­lossning att löpet blir förlängt. Man kan se det som naturens sätt att se till att tiken förhindras att bli dräktig innan hon själv är färdigutvecklad och mogen för att dra försorg om en kull valpar. Hanhundens könsmognad är svårare att säkert konstatera. Med könsmognad avses här vare sig lusten att rida, vilken uppträder redan hos den mycket unga valpen, eller lusten att markera revir genom att lyfta på benet mot oli­ka föremål, vilket man ibland kan se redan hos 2 – 3 månader gamla hanvalpar. Den könsmog­na hanhunden karaktäriseras förutom av en god parningsvillighet även aven mogen spermabild. Man har en viss ledning vid bedömningen av könsmognadens inträdande av att notera testi­kelutvecklingen. Man kan grovt räkna med att hunden har en mogen spermaproduktion 2 – 3 månader efter det att testiklarna uppnått normal ­vuxenstorlek. Den unga hanhunden kan ofta börja använ­das i avel vid 10 – 12 månaders ålder. Hanhun­dar av de mer storvuxna raserna kan dröja nå­got längre, upp till 18 månaders ålder. Generellt kan sägas att både tiken och han­hunden normalt ska vara fullt könsmogna före 2 års ålder.

  

 

Schematisk beskrivningav testikelns nedvandring under fosterstadiet från bukhålan till pungen.

Testikelnedvandring

Under fosterstadiet är hanhundens testiklar belägna i bukhålan, strax bakom njurarna. På sin väg ner till sin slutliga plats i pungen passe­rar de genom bukväggen via en kanal, inguinal­kanalen, till ljumskregionen och så småningom vidare ut i pungen. Denna vandring styrs av hor­monella faktorer liksom av rent mekaniska. Till de senare räknas ett ligament som går från fostrets testikel genom kanalen och fäster i pungsäckens botten. Då fostret växer till i stor­lek krymper detta ligament allt mer och kommer därigenom att dra ned testikeln på plats.

Passagen genom inguinalkanalen sker hos de flesta hanvalpar redan 4 – 5 dagar efter födel­sen. Testiklarna är i den här perioden mycket små och kan knappast kännas utifrån ens vid mycket varlig palpation. De har som regel vandrat ned på sin plats i pungen vid mellan 6 – 7 veckors ålder. Man kan nu vid försiktig palpation känna dem som ärtstora, fritt rörliga kulor. Den vänstra brukar komma på plats något före den högra, som har längre väg att vandra. Långt ifrån alla hanvalpar har emellertid bå­da testiklarna på plats vid 8 veckors ålder. De allra flesta normala hanhundar har dem dock nere vid 3 månaders ålder. I vissa raser och vissa linjer förekommer in­divider som har en senare testikelnedvandring. Det är svårt att dra en säker gräns för vad som kan anses vara normalt. På SKK:s registrerings­bevis finns en ruta där veterinären noterar hundens testikelstatus. Denna ska vara kon­trollerad efter 6 månaders ålder. Problem uppstår om hunden uppnår köns­mognad utan att båda testiklarna är på plats. I och med att könsmognaden inträder ökar pro­duktionen av de hanliga hormonerna, bl a testos­teron. Detta medför att de celler i testiklarna som producerar spermier aktiveras och börjar dela sig. Spermieproduktionen inleds. Dessa cel­ler kan inte fungera normalt om de befinner sig i kroppstemperatur, hos hund 38,5°, utan skadas då. I pungen är temperaturen normalt ca 4° un­der kroppstemperatur, vilket krävs för en nor­mal spermieproduktion. Temperaturen i testik­larna regleras mycket sinnrikt genom att tes­tiklarnas avstånd till kroppen ändras genom att pungen vid varmt väder slappas och testiklarna därigenom kommer längre ned och kyls av. Vid kall väderlek dras pungen istället upp mot krop­pen, vilket förhindrar att testiklarna blir alltför avkylda. Dessutom sker en nedkylning av det kroppsvarma blod som är på väg till testiklarna genom att de tillförande blodkärlen är tätt sling­rade runt de avförande kärlen med blod som är nedkylt efter sin passage genom testiklarna. Aktiveras de spermieproducerande cellerna av hanligt könshormon medan de befinner sig i för hög värme skadas de alltså. Denna skada blir som regel bestående. Man ser oftast hos hundar som fått ned den ena eller båda testiklar­na sent att den eller dessa inte uppnår normal storlek. De förblir små, mjuka och outvecklade. Sådana testiklar producerar dock fortfarande hanligt hormon, testosteron, men inte några spermier.

Kryptorkism

En könsmogen hanhund som saknar den ena eller båda testiklarna benämns kryptorchid. Saknas en testikel är han enkelsidigt kryptor­chid. Om båda saknas är han dubbelsidigt kryp­torchid. Man hör ibland felaktigt benämningen monorchid för den enkelsidigt kryptorchida hunden. Definitionsmässigt är den kryptorchida hunden en hund med en eller två gömda testik­lar. En monorchid hund däremot är en hund som bara har en testikel anlagd. På motsvararl­de sätt kallas den hund som inte har någon testi­kel anlagd för anorchid. Detta senare tillstånd är mycket ovanligt.

Orsakerna till kryptorchism är ännu inte fullt utredda. Även om man ibland hävdar att miljöfaktorer eller utfordringen kan spela en roll, så är det övervägande antalet fall att härleda till en genetisk disposition. Med tanke på hur komplicerad styrningen av testikelnedvandringen är, är det osannolikt att arvsgången bara regleras av ett enda genpar. Det är också troligt att defekten nedärvs på olika sätt hos olika raser.

Man hör då och då talas om hanvalpar som har haft båda testiklarna på plats, men som sedan drar upp den ena eller båda igen. Detta är ett fenomen som tycks i det närmaste okänt hos andra djurslag. Men det har relaterats så pass ofta av trovärdiga uppfödare att det sannolikt får anses kunna förekomma hos hund. Vid dessa tillfällen finns nästan alltid någon form av fall eller slag med i bilden. Hunden har t ex hoppat ut från en balkong eller ett fönster, blivit påkörd aven bil eller har trillat i iskallt vatten. Teoretiskt skulle sådana händelser kunna medföra att testiklarna dras upp så hårt mot kroppen att de under olyckliga omständigheter pressas tillbaka upp genom inguinalkanalen. Där blir de se­dan kvar på grund av sin storlek. Är hunden inte veterinär- besiktigad efter 6 månaders ålder och befunnen normal vad avser testikelstatus, så kommer den efter detta att bli betraktad son kryptorchid.

Förutom dessa renodlade fall av kryptorchism har vi även en grupp hanhundar som har förmågan att även i vuxen ålder kunna dra upp testiklarna i ljumsken. De har alltför vida inguinalkanaler. Detta betraktas inte som normalt och kan ställa till med problem därför att spermieproduktionen störs då hunden har testiklarna för nära kroppen och därmed i för hög temperatur under längre tid. Dessutom kan det bli problem i samband med testikelkontrollen vid utställningar eller prov. En sådan hund kan ibland klara testikelkontrollen vid en utställning, men kan ha dragit upp testiklarna när den sen hamnar på domarbordet en annan gång. En dubbelsidigt kryptorchid hanhund är all­tid steril. Om en testikel finns på plats i pungen kan hunden producera spermier och därmed också ge avkomma. Eftersom kryptorchism an­ses vara ärftligt får valpar efter sådana hundar inte registreras i Sverige. Kryptorchida hanhun­dar får i Sverige och övriga nordiska länder inte heller delta i officiella tävlingar eller prov, an­nat än lydnadsprov. De får dock ej bli lydnads­champions. En kryptorchid hund löper något större risk för att utveckla testikel- tumörer. Denna risk är dock inte så stor att den motiverar en operation för att lägerätta eller avlägsna den kryptorchida testikeln hos en unghund. Hormonbehandling för att försöka få ned testiklarna brukar inte lyckas.

Hur ofta kan hanhunden para?

Spermierna bildas i testikeln. De passerar därefter genom bitestikeln, en lång och vindlad gång som ligger utanpå testi­keln. Vid denna passage mognar spermierna och erhåller förmågan att befrukta. De kommer sen att lagras som mogna spermier i bitestikel-svan­sen. Denna kan kännas som en väl avgränsad, ärt- till hasselnötsstor bildning på testikelns akre pol. Spermieproduktionen, från de runda första­diecellerna (spermatogonierna) i testikeln och till färdig och mogen, avlång spermie tar ca 2 månader hos hund. Denna produktion sker kontinuerligt så att det hos en normal och frisk hanhund alltid finns mogna spermier i lager. Produktionstakten påverkas inte av hur mycket hunden går i avel. Inte heller får den sämre sperma av att inte användas på ett tag. Har hunden inte några parningar under en längre tid så avgår spermierna med urinen eller resorberas. De ligger således vanligtvis inte och blir för gamla. Används hunden till alltför många parningar under en kort tid kommer spermieförrådet i bitestikelsvansen att gradvis tömmas och behöver en viloperiod från avel för att fyllas på igen .

Unghunden kan många gånger användas i avel från 10 – 12 månaders ålder, åtminstone om den är av liten eller medelstor ras. I början bör den inte tillåtas att para för ofta. En till två parningar i månaden bör högst tillåtas, tills hanhunden är fullt utvuxen. Studier på andra djurslag visar att om ungdjur sätts i hård avelstjänstgöring kan de bli sterila, sannolikt på grund av stress. De första tikarna den oerfarna, unga hanhunden ska para bör vara lugna och erfarna, så att han inte blir skrämd. Långtidsstudier har visat att en normal, vuxen hanhund som regel klarar 2 – 3 parningar per vecka utan att få försämrad spermakvalitet. Om en vuxen hanhund används mer än så under en period, måste han därefter få tillfälle att vila och åter fylla sina spermieförråd. Hanhunden bibehåller sällan full avelsförmåga hela livet. Det är mycket individuellt hur länge hundens spermieproduktion är tillräcklig. Funderar man på att använda en hanhund som är 8 – 10 år gammal eller mer och som inte regelbundet gått i avel, bör man låta undersöka hans spermakvalitet. Testiklarna tillbakabildas förr eller senare på grund av en åldersbetingad minskning i testosteronproduktionen hos den gamla hanhunden. Testiklarna kan då skrumpna ihop till en bråkdel av sin ursprungliga storlek. Den äldre hanhunden uppvisar också en sämre erektionsförmåga och kan därmed få svårt att genomföra en lyckad parning. Ofta börjar också prostata (blåshalskörten) drabbas av störningar i denna ålder, vilket även det inverkar negativt på spermans kvalitet. En gammal hanhund med sviktande spermieproduktion bör inte användas till så många tikar. De tikar man väljer ut bör däremot paras varje eller varannan dag så länge tiken står och hanen är villig, så att den totala mängd normala spermier tiken får i sig blir så stor som möjligt. Därefter bör hanhunden få vila en eller ett par månader för att ånyo fylla på sina spermieförråd.

Spermaundersökning

Den vanligaste anledningen till att man låter undersöka en hanhunds spermakvalitet är att ett antal tikar har gått tomma trots bra parning. Ibland vill man kontrollera om en ung hanhund är könsmogen innan man använder den första gången för att inte riskera att tiken går tom. Detsamma gäller om man vill använda en gammal hanhund som inte har använts på länge.

Spermaprovtagning sker genom att hanhunden stimuleras till ejakulation genom manuell mas­sage. De flesta hanhundar lånar sig villigt till detta. Närvaro av en löptik underlättar uppsam­lingen, men är vanligen inte nödvändig. Det kan någon gång bli problem med hanhundar som är lite tillbakadragna eller veka, som t ex vissa vinthundar och spaniels. Då måste man framför allt se till att det är lugn och ro vid sam­lingen och att det inte finns några störande mo­ment i miljön. I dessa fall kan det vara nödvän­digt att ha tillgång till en löptik. Skulle hanhun­den inte vara samarbetsvillig så finns det emel­lertid inga metoder att tvinga honom.

Hanhundens ejakulat

Hanhundens ejakulat är tydligt delat i tre frak­tioner, vilket kan vara bra att känna till. Den första fraktionen är vattenklar och inne­håller inte några spermier. Den kommer i par­ningens inledningsskede, innan hanhunden har trängt in i tiken och tjänar framför allt som smörjmedel. Den kommer från prostatakörteln. Vanli­gen är volymen bara 1 till 3 ml.


Högst upp syns normala spermier och nedanför olika defekta spermier

Den andra fraktionen kommer vanligen just som hanhunden har trängt in i tiken, men innan den ännu har fått hängning. Den är vit till färg­en, har en volym mellan 0,5 och 3 ml, och in­nehåller praktiskt taget hela spermieportionen. Denna avges således alldeles i början av parning­en.

Därefter, under hängningsfasen, kommer så den tredje fraktionen. Denna är vattenklar igen och kommer liksom den första fraktionen från prostatakörteln. Den innehål­ler endast få spermier. Den utgör den stora de­len av ejakulatvolymen, och kan vara från ett par ml hos dvärghundarna till upp till 40 ml hos de storvuxna raserna. Denna senare fraktion skyddar till en början spermierna, dels kommer den rent mekaniskt att spola in spermierna i tikens livmoder. Man har visat att spermierna är ända uppe i tikens äggledare redan efter några minuter. Det är således inte helt nödvändigt med en regelrätt hängning för att tiken ska kunna bli dräktig. Om hanen skulle ramla av innan han har fått ordentlig hängning, t ex på grund av att tiken hastigt vänder sig runt eller sätter sig, så bör man försöka fånga upp de droppar som kom­mer från hanhunden. Om dessa inte är vita eller bara är svagt färgade och det därefter kommer en vattenklar vätska, så har tiken troligen fått i sig åtminstone en del av själva spermiefraktio­nen. Man bör då hålla henne med hög bakdel i ca 10 minuter för att ge sperman möjlighet att transporteras in i livmodern. Efter en vanlig parning med normal hängning är detta däremot helt onödigt.

Den totala ejakulatvolymen kan således va­riera från ett par ml till mer än 40 ml, beroende på hundens storlek. Antalet spermier är också beroende på hundens storlek. De spermieprodu­cerande cellerna i testikeln är lika stora hos alla hundar oavsett ras, liksom naturligtvis även spermierna. Eftersom hundar av större ras har större testiklar kommer de också att producera fler spermier. Undersökningar visar att testiklar­na varje dag kan producera ungefär 15 miljoner spermier per gram testikelvävnad. Antalet sper­mier per ejakulat får en hund av medelstor ras brukar uppgå till ca 500 miljoner, medan det hos de storvuxna raserna kan uppgå till 1500 miljoner eller mer. Man brukar ange att en hanhund som väger upp till 10kg bör ha ca 450 miljoner spermier, den som väger mellan 11 och 20kg ca 800 miljoner, mellan 21 och 40kg ca 1200 miljoner, och mellan 41 och 60kg ca 1500 miljoner normala och rörliga spermier per ejaku­lat.

Spermierna måste således dels finnas i ett till­räckligt antal, dels vara levande och ha god rörlig­het. Dessutom måste de vara rätt konstruerade. Det finns många olika typer av spermiedefekter. Andelen defekta spermier får inte överstiga 30-40% av det totala antalet sper­mier. Man kunde med enkel matematik annars tycka att en hund som har 500 miljoner sper­mier totalt borde kunna ha upp till 80% defekter. Den uppnår ju ändå minimiantalet 100 miljoner normala spermier. Det tycks emellertid förhålla sig så att om andelen defekta spermier ligger över 30-40% så innebär detta att testikelfunktio­nen är så gravt rubbad att hunden ändå är ste­ril, eller har nedsatt fruktsamhet. Man har dock observerat att om hunden har ett mycket högt totalantal spermier så tycks detta delvis kunna kompensera för ett högt antal defekta spermier. Förutom ett tillräckligt antal spermier med nor­mal struktur krävs också en tillräckligt god rör­lighet hos dessa för att hunden ska ha en fullgod fruktsamhet. Man brukar ange att rörligheten hos hundsperma bör uppgå till över 70%. I samband med spermaprovtagningen under­söks även hanhundens testiklar och bitestiklar med avseende på storlek, konsistens och läge. De ska vara väl utvecklade, fasta i konsistensen, normalt belägna och lätt förskjutbara i pung­säcken. Bitestikelsvansen ska var väl avsatt, och kännas som en fingertoppsstor knöl i testikelns bakre pol. En vuxen hanhund ska inte kunna dra upp testiklarna i ljumsken, vilket är ett tecken på att han har för vida inguinalkanaler. En testikel- eller bitestikelinflammation med­för i det akuta skedet att dessa förstoras, blir varma och kraftigt ömmande. Efter avläkning kan man antingen se att den skadade testikeln blir liten och mjuk i konsistensen, eller liten, hård och knutig.

Hanhunden bör även undersökas med av­seende på eventuell förekomst av förhudskatarr. Detta är något som drabbar nästan alla hanhun­dar. Vanligen är den dock så låggradig att be­handling är onödig. Har hanhunden däremot en rejäl katarr, vilken då ofta sätter sina spår på mattor och möbler i hemmet, så bör den behand­las med lämpligt antibiotikum. Ska hanhunden användas  avel bör den behandlas i god tid före parningen. I en noggrann undersökning ingår även pal­pation av prostata för att konstatera om försto­ring eller inflammation föreligger.