HANHUNDENS ROLL VID FRUKTSAMHETSSTÖRNINGAR HOS HUND

Catharina Linde Forsberg

Hundsläktet har normalt en hög fruktsamhet, mellan 80 och 92% av tikarna blir dräktiga efter normal parning (Andersen & Simpson, 1973; Laing, 1979; Wildt et al., 1982; Farstad, 1984; Daurio et al., 1987). Detta är ändamålsenligt med tanke på artens speciella sexualcykel, dvs ursprungligen bara en löpning om året, numera vanligtvis två, följt av ett mycket långt löpningsintervall. Själva löpningen är, med sina vanligtvis 2 – 3 veckor, långvarigare än hos övriga domesticerade djurslag, vilket ökar chanserna för att en vildlevande tik och hanhund skall hinna hitta varandra.

Hunduppfödning bedrivs i Sverige nästan uteslutande som en ren hobbyverksamhet och få uppfödare har mer än ett fåtal hundar, vilka vanligtvis hålls som familjehundar. Majoriteten har inte en egen avelshane, utan utnyttjar andras. De kan därigenom lättare variera sitt avelsprogram. Det finns dock även en del större kennlar, vilka håller en eller flera egna avelshanar. Fruktsamhetsproblem relaterade till hanhunden upptäcks många gånger först efter en längre tid, om alls. Detta har samband med att de flesta hanhundar går mycket sporadiskt i avel och kanske bara har en handfull parningar under hela sin livstid. Ett litet fåtal hanhundar av populära raser som t ex schäfer, kan ha upp till 80-100 tikar till parning på ett år. Fertilitetsstörningar relaterade till hanhunden kan då lättare upptäckas.

Hanhunden efterfrågas i avel huvudsakligen under tre olika perioder i sitt liv: först som lovande unghund efter bra föräldrar, kanske importerad; sen när den har blivit en fram-gångsrik utställningshund (vid ca 2-5 års ålder) eller dito bruksjakthund (vid 5-8 års ålder); och till sist som riktigt gammal (10-15 år) då man inser att man håller på att tappa bort en viss avelslinje. I det första fallet händer det att tikarna går tomma därför att unghunden ännu inte har en mogen spermabild (Taha et al., 1981) och när det gäller de gamla hundarna är det mer regel än undantag att spermakvaliteten är undermålig, pga sjunkande testosteronnivåer, eller prostataproblem. Just från den senare kategorin vill man ofta frysa sperma, för att ha kvar efter hundens bortgång. Kvaliteten på sperman är dock många gånger för dålig hos gamla hundar för att detta skall lyckas.

En förutsättning för ett framgångsrikt avelsarbete är givetvis att hanhunden har normal könsdrift. Såväl genetiska- som miljöfaktorer kan påverka hanhundens parningslust och -förmåga. Både hanhundsägaren och tikägaren bör helst vara med vid parningen och se till att den genomförs på ett bra sätt. Man kan t ex behöva hjälpa till att hålla tiken om hon blir orolig under hängningen, då hanhunden annars kan bli skadad. En sådan erfarenhet kan göra den obenägen, eller oförmögen att para igen.

När det gäller spermakvaliteten hos hund är gränserna för vad som anses normalt fortfarande något osäkra. Detta hänger samman dels med att fortfarande förhållandevis få hanhundar undersöks med spermaprovtagning, dels att de vanligtvis har så få parningar att det är svårt att korrelera spermakvaliteten med parningsresultatet, annat än i utpräglade fall. Totalantalet spermier i hundens ejakulat bör uppgå till minst 100-200 miljoner (Larsen, 1977; Feldman & Nelson, 1987), även om Wildt et al. (1982) rapporterade om 72,7 ± 0,7% dräktighet för hundar med ett totalantal spermier om i genomsnitt endast 69,6 ± 33,9 miljoner. Kravet måste ställas högre dels för hundar av större raser (upp till minst 1500 miljoner spermier per ejakulat för hundar som väger mellan 40 – 60 kg), och dels för de hundar som används flitigt i avel, vilket ställer ökade krav på hanhundens förmåga till spermieproduktion. En vuxen, normal hanhund klarar att para varannan dag under lång tid utan att ejakulatets volym eller antal spermier minskar (Boucher et al., 1958; Foote, 1964; Laiblin et al., 1978). Eftersom produktionen av spermier inte påverkas av hur ofta hunden parar, kommer avelsmatadoren som kanske periodvis har tikar till parning varje dag, eller t o m flera varje dag, att tära på sitt spermieförråd (som finns i bitestikelsvansen). Detta kan visa sig genom att de tikar som parats först får normalstora kullar, medan de senare betäckta tikarna får små kullar eller går tomma. Tikägare bör därför förvissa sig om att den tilltänkta hanhunden inte har haft för många andra parningar under tiden närmast före inplanerad parning.

Spermiernas rörlighet är en viktig förutsättning för god fruktsamhet hos hund. Den bör för nysamlad sperma överstiga 70% och vara livlig och framåtgående (Larsen, 1977; Feldman & Nelson, 1987). Ett mått på att spermakvaliteten är bra är att den också har bibehållen god rörlighet under en längre tids lagring. Detta är viktigt med tanke på att tikens ägglossning är utdragen över upp till kanske 2-3 dygn (Wildt et a1., 1978). Hur länge spermierna bibehåller sin rörlighet är även avhängigt av under vilka förhållanden sperman lagras (Foote, 1964). Har sperman blandats med en buffert blir bedömningen av spermiernas rörlighet osäker, då olika buffertar påverkar rörligheten på olika sätt.

Det anges att andelen felaktiga spermier kan uppgå till 30% (Feldman & Nelson, 1987) eller 40% (Larsen, 1977) av det totala antalet spermier innan fertiliteten påverkas påtagligt. (Man kan därvid bortse från de s.k. distala dropparna, som inte heller hos hund tycks inverka på fruktsamheten). Egna observationer tyder dock på att ett högt totalantal spermier delvis kan kompensera för en högre procentuell andel defekta spermier. Förekomsten av en enda defekt i hög frekvens anses allvarligare än flera olika defekter (Blom, 1972).

Hundar med en rubbning i testiklarna kan lämna omväxlande dräktiga och tomma tikar. Flera tomma tikar i rad kan följas av en helt normalstor kull. Det kan förklaras av att de spermieproducerande cellerna i olika delar av testikeln är aktiva omväxlande. Så länge det finns normala avsnitt i tillräcklig omfattning kan spermieproduktionen av och till vara adekvat.

Sambandet mellan dålig spermakvalitet och fosterresorbtion är inte undersökt hos hund. I och med den ökade efterfrågan på tidig dräktighetsdiagnos har man emellertid kunnat konstatera att resorbtion av enstaka foster eller av hela kullen inte är ovanligt hos tik. Dålig spermakvalitet kan vara en av många orsaker.

Genetiskt betingad dålig fruktsamhet är inte heller närmare undersökt hos hund. Ett flertal rapporter om kromosomfel, t ex XXY och om hermafroditism (tvekönthet) och pseudohermafroditism hos hund har emellertid publicerats (t ex Meyers-Wallen & Patterson, 1986). Det finns dessutom åtminstone ett fall beskrivet då en äkta hermafrodit fött en kull med friska valpar (Selden et a1., 1978).

En ökad homozygotigrad, dvs inavel, leder till en sämre fruktsamhet. I en studie av Wildt et a1. (1982), visades att inavel hos foxhounds gav sämre dräktighetsprocent, mindre kullstorlek, väsentligt färre spermier i ejakulaten, sämre spermierörlighet och mindre testikelstorlek än hos de utavlade kontrollhundarna i samma kennel. Det är också känt att ökad homozygotigrad hos zygoten/embryot ger en sämre antigenreaktion i samband med implantationen och därmed mindre moderkakor, dvs sämre förutsättningar för fostren att överleva. Hunduppfödare bör i sin avelsplanering även beakta att hundarna skall ha en normal fruktsamhet.

Ett flertal medicinska preparat kan ge störningar i testikelfunktionen hos hund. Hit hör t ex olika antibiotika och antimykotika, som nitrofuranerna, amfotericin B och griseo-fulvin, liksom cortison (Davis, 1986). Vid behandling av prostatahyperplasi med kvinnliga, östrogena, hormoner påverkas testiklarna. Vid kortvariga behandlingar kan effekterna vara övergående. Medroxyprogesteronacetat (Promon vet) i dosen 3-4,8 mg/kg kroppsvikt gav däremot ingen försämring av spermakvaliteten (Bamberg- Thalen et a1., 1993).

Hanhunden kan sprida infektioner till och mellan tikar i samband med parning. Rent generellt är dock oron för smittspridning i samband med parning starkt överdriven, och många hundar antibiotikabehandlas helt i onödan (Bjurström & Linde-Forsberg, 1992a & b). Den vanligaste lokalisationen av en genitalinfektion hos hanhunden är i prostata. Den typiska bilden är att tiken får flytningar 2 till 7 dagar efter parning. Prompt antibiotikabehandling kan rädda dräktighetens vidare utveckling. Vid utbredda kennelproblem med parningssmitta, dåliga dräktighetsresultat och valpdödlighet måste en grundlig utredning av smittkällor och smittvägar genomföras. Ibland kan det vara en äldre hund, som inte längre själv går i avel, som utgör smittreservoir. Det underlättar i samband med en utredning om hundägarna har fört ordentliga parningsjournaler.

Utrustning (och instruktioner) för spermaprovtagning kan av veterinär rekvireras från Spermalaboratoriet, Avdelningen för Reproduktion, Box 7054, Sveriges lantbruksuniversitet, 750 07 UPPSALA; direkttelefon: 018/67 21 75.

REFERENSER:

Andersen, A.C. och Simpson, M.E. (1973): The ovary and reproductive cycle of the dog (beagle). Geron-x. Inc., Los Altos, Calif. 11.

Bamberg-Thalen, B., Hansson, K. & Linde-Forsberg, C: (1993): Behandling av benign prostatahyperplasi hos hund med medroxyprogesteronacetat. Svensk Veterinärtidning, 45, 247-253.

Bjurström, L. & Linde-Forsberg, c.: (1992a): Long-term study of aerobic bacteria of the genital tract in breeding bitches. Am J Vet Res, 53, 665-669. Bjurström, L. & Linde-Forsberg, c.: (1992b): Long-term study of aerobic bacteria of the genital tract in stud dogs. Am J Vet Res, 53, 670-673.

Blom, E. (1972): The ultrastructure of some characteristic sperm defekts and a propos al for a new classification of the bull sperrniogram. Atti del VII Symposio Internationale de Zootechia, Milano. 125-139.

Boucher, J.H., Foote, R.H. och Kirk, R.W. (1958): The evaluation of semen quaIity in the dog and the effects of frequency of ejaculation upon semen quaIity, libido and depletion of sperm reserves. Cornell Vet., 48, 1, 67-86.

Daurio, c.P., Gilman, M.R., Pulliam, J.D. och Seward, R.L. (1987): Reproductive evaluation of male beagles and the safety of ivermectin. Am. J. vet. Res., 48, 1755-1760.

Davis, L.E. (1986): Adverse effect of drugs. I: Small Animal Reproduction and Infertility. Ed. Burke. Lea & Febiger, Philadelphia. 297-316.

Farstad, W. (1984): Bitch fertility af ter natural mating and af ter artificial insemination with fresh och frozen semen. J. small Anim. Pract. 25, 561-565.

Feldman, E.C. och Nelson, R.W. (1987): Disorders of the canine male reproductive tract. I: Canine and feline endocrinology and reproduction. W.B. Saunders Co., Philadelphia, 481.

Foote, R.H. (1964): The influence of frequency of semen collection, fractionation of the ejaeulate, and dilution rate on the survival of store d dog sperm. Cornell Vet., 54, 89-97.

Laiblin, Ch., Rohloff, D. och Heidrich, S. (1978): Untersuchungen zur spermatogenetischen Leistung von Beagle-Riiden. Berl. Miinch. Tierärzl. Wschr., 91, 9-11.

Laing, J.A. (1979): Normal fertility and incidence of fertility. I: Fertility and infertility in domestic animals. 3 utg. Laing, J.A. Ed. Bailliere Tindall, London, 4.

Larsen, R.E. (1977): Evaluation of fertility problems in the male dog. Vet. Clin. North Amer., 7, nr 4,735-745.

Meyers-Wallen, V.N. och Patterson, D.F. (1986): Disorders of sexual development in the dog. I: Current Therapy in Theriogenology 2. W.B. Saunders Co, Philadelphia. 567.

Selden, J.R. et al. (1978): Science, 201, 644.

Taha, M.A., Noakes, D.E. och Allen, W.E. (1981): Some aspects of reproductive function in the male Beagle at puberty. J. small Anim. Pract., 22, 663-667.

Wildt, D.E., Chakraborty, P.K., Panko, W.B. och Seager, S.W.J. (1978): Relationship ofreproductive behavior, serum luteinizing hormone and time of ovulation in the bitch. Biol. reprod. 18, 561-

570.

Wildt, D.E., Raas, E.J., Chakraborty, P.K., Wolfe, T.L. och Stewart, A.P. (1982): Influence of inbreeding on reproductive performance, ejaculate quaIity and testicular volume in the dog. 1982. Theriogenology, 17, no 4, s. 445-452.