NATUREN MÅSTE FÅ ha sin gång, människan skall inte lägga sig i,  klåfingrighet straffar sig bevisligen. För det är ju människan som numera ställer till med naturkata­stroferna, inte naturen. Knappt hade det börjat rinna över i Sysslebäck förrän någon arg träd kramare i TV skyllde på att de giriga skogsbolagens kalhyggen inte förmådde binda vattnet.

Galna ko-sjukan har blivit en normaliserad hemskhet, men det finns alltid någon ny och ännu galnare genmanipulation att rysa inför. Och nog verkar provrörsbarnen ha besvär med sin föräldraidentitet. Skönhetskirurgins kniv och läkemedelsföretagens hormonpiller försöker ra oss att tro på evig ungdom. Hjälpe oss alla när Naturen blir barsk och ger igen!

DET HAR INTE UNDGÅTT VETERINÄR Catharina Linde-Forsberg att genom medierna brusar en nästan gammaltestamentlig visdom om hur människan bör förhålla sig till naturen. I synnerhet när man är en av landets främsta specialister på artificiell fortplantning hos hundar, även kallat insemination, är det attityder att hålla under uppsikt. -Nu har ju det ena inte ett dugg med det andta att göra, vad som synes förena galna ko-sjukan med inseminations begreppet är att det sryrs av människohand och inte av naturen. Därmed kan frågan sin speciella laddning.

Det fick den när det gäller nötkreaturen för femtio år sedan, då var det mycket fyr och flamma i diskussionena om vad so kunde anse som naturligt eller inte. Idag är det ingen som helst tvekan om matt inseminationen har lett fram till väsentligt bättre resultat i avelsarbetet. Idag insemineras 85% av alla kor i Sverige. Detta vill man inte vara förutan. Men det skall användas på rätt sätt, givetvis, ­med kunskap och efter sina förutsättningar­. Med behovet av hundarnas fortplantning är det litet speciellt, våra karantänsbestämelser har gjort att vi länge var isolerade från omvärlden och i viss mån fortfarande är. Det var förenat med avsevärda besvär för uppfödare att ta in avelsmaterial från utlandet. Ett sådant i form av en hund är oftast dyrt och krångligt att administrera över grän­serna och vanligtvis är den bästa hunden sällan tilI salu. Att ta in några doser spermier ter sig betyd­ligt enklare, det medger dessutom möjlighe­ter att testa hur det utfaller. Därmed leder det till en bättre kontrollerad avel. Men det finns många känslomässigt betingade synpunkter som fortfarande är i svang, hur noggrant än KENNELKLUBBENS etiska regler övervakar det här.

CATHARINA HAR SIN UTSIKTSPUNKT HOS Veterinärhögskolan på Ultuna där hon har tjänst som universitetslektor vid institutio­nen för obstetrik och gynekologi. Hon erbjöds härförleden en professur hos Veterinär­högskolan i Oslo (i smådjurssjukdomar) men valde att stanna där hon är eftersom forskningsmöjligheterna är större här. Hon är efterfrågad som föreläsare hundvärlden över där hennes specialitet röner allt större intresse allteftersom gränsbommar lyfts och djurhållningsregler förändras. Hon är också efterfrågad som domare (drivande samt några bruksraser), är dessutom ordförande i SVENSKA DOMAREFÖRENINGEN och har således god överblick över det svenska hundbeståndet. Dessutom tillkommer tre egna beaglar och en labrador varför begreppet hund hålls levande i familjen Linde-Forsberg där även maken Mats är veterinär. Forskningen är således också av empirisk art, den egna praktiska hunderfarenheten kompletterar väl den medicinska lärdomen.

CATHARINAS DIAGNOS ÄR ATT SVENSKA hundar mår bra, vi har en god hundhälsa och det är inte resultatet av någon mild naturkraft. -Det är resultatet av många seriösa och skickliga uppfödares avelsarbete. Med risk för att betoningen blir självgod måste sägas att svensk hundavel toppar världsstandarden, det är roligt att överallt i världen se och höra höra detta. Där svenska hundar är minst erkända är i Sverige, vi har ju vår bedårande trulighet som skyggar för överord. Något annat ”svenskt” är myten om att ren­rasiga hundar mår sämre än blandraser. I denna egendomliga övertygelse, som hon för­säkrar saknar varje saklig grund, återfinns ofta ord som ”sönderavlad” och ”degenererad”, det finns en olycklig benägenhet att likställa renrasig med degenererad. Hon känner sig oroad av amatöravlarnas aningslösa sätt att korsa hundar på alla ledder för att ta fram ”en frisk hund”. En stridslysten best med vaktin­stinkter som är barnvänlig och inte alls revirstyv är en hittills okänd genetisk cocktail.

-Okunskaper kan ge ganska förfärliga resultat efrersom allt beror på vad man utgår ifrån i hundars föräldramaterial. Där medges, i alla dess betydelser och bemärkelser, inga genvägar. Det är bara kunskaper som ger ett bra resultat.

CATHARINA VÄXTE UPP I BROMMA, PÅ SOLLERÖVÄGEN där huset var stort nog att även ha hund. Men pappa kirurgen var rädd om fingrarna, hon fick inte ha hund. Han undvek att diska av samma orsak, men häst på betryggande avstånd gick bra. -Jag har klassisk bakgrund; är en hästtokig tjej som gick till grannarna och lånade hund, helst boxer. Det första jag gjorde efter att ha flyttat hemifrån och hamnat på Veterinär­högskolan var givetvis att skaffa egen hund. Det blev en beagle, jag kunde inte motstå ögonen och dess sätt att liksom skratta i smyg. Det kan jag fortfarande inte. Och på den vägen är det. Hon har hund för hund lärt sig hur hundfolk fungerar och vilken gemenskap som hunderiet skänker. Förmodligen är intresset genetiskt betingat, det går i arv.

-Jag pratade med Bertil Lagerblad, förr­förre ordföranden i KENNELKLUBBEN, om det där. Han sa att men kära barn, vet du inte varifrån du fått ditt hundinrresse!? – ” ... du har ju fått det.från din mormors bror som födde upp pointers och med vilken jag  jagade”. Carharina födde upp beaglar under nära trettio år, nu räcker tiden inte till för att sköta valpar på det sätt hon rycker att valpar skall skötas. Men hon håller fortfarande kontakt med avel genom sin import Bernie från Australien som är definitivt road av naturmetoden.

-Vi har också beageln Bobby, om än ut­ackorderad hos goda vänner. Han är en riktig karlakarl som har gett många fina jaktavkommor. Nu är han nästan 16 år och intar således en mera akademisk hållning till fortplantningsfrågan. Hon jagar med sina erkänt energiska beaglar som annars mest är familjemedlemmar och omger huset utanför Uppsala med sina muntra fertila skall. Husse Mats hemgift var labradoren Emma som väl kompletterar flocken ..

Oscar och Ribers Hundgöra